TV-serier

@PBR_81

TV-serier

Det känns som att filmformatet är på nedgång och TV-serieformatet på frammarsch. Filmer är oftast mer begränsade än serier, även om de likt serier har en början en mitt och ett slut, så är tidsrymden däremellan väldigt olika. En film är kanske 120 minuter lång men sen är den slut, görs uppföljare så blir historien något längre. TV-serier däremot kan hålla på i flera år, olika manusförfattare och regissörer kan driva historien framåt, nya karaktärer kan komma och gå.

Det känns också som statusen att medverka i en TV-serie har höjts. Förr kändes det mest som om B-skådisar gjorde serier, kvaliteten var mycket sämre, men nu har gränserna suddats ut, ja kanske helt försvunnit. När denna övergång började är väl svårt att säga, men efter serier som The Sopranos och Six Feet Under så känns det som att man ser TV-serier på ett helt annat sätt. Ikoniska roller som James Galdolfinis; Tony Soprano, Michael C. Halls; Dexter och Jim Parsons; Sheldon Cooper blir närmast ett signum och de blir mer välkända än många skådespelare som bara gör spelfilm. Det är skådespelare som inte bara är med i TV-serier för att de inte fick några roller i filmer, utan verkligen är riktigt bra skådespelare, de vinner mängder med priser och har samma stjärnstatus för att inte säga större än klassiska hollywoodstjärnor.

Förr ville nog de flesta skådespelare gå från billiga TV-seriesproduktioner till spelfilmer. Nuförtiden kan det nästan vara ett större lyft att gå åt andra hållet. Som Kiefer Sutherland; 24 och Charlie Sheen; Two and a half men, vilket säkert gav dem många fler hängivna fans än om de bara gjorde spelfilm.

Sen har ju bildkvalitet, manus och karaktärsutveckling kommit en lång väg från de charmiga, men dock enformiga serierna som MacGyver, Seinfeld och Sex and the city, där stereotypa karaktärer knappt har någon märkbar karaktärsutveckling och närmast allt som händer dem har runnit av dem till nästa avsnitt. Ser man på en gammal serie idag så är det också svårt att inte störa sig på musiken i bakgrunden som idag brukar komma in mycket mjukare.

Jag brukar säga att Seinfeld gav oss The Big Bang Theory, det finns många likheter mellan de två serierna även om de på vissa sätt är väldigt olika. Sitcom har trots sin stela ram utvecklats en hel del. Sex and the city gav oss Desperate Housewifes, där vänskapen mellan några kvinnor fördjupades och blandades med lite mystik som gav det mer tuggmotstånd.

Sen finns det serier som blev och förblir ikoniska som David Lynchs; Twin Peaks och Lars von Triers; Riket. Regissörerna skapade egna världar som inte följer vår verkliga värld utan visar en helt annan verklighet.

Det får mig att undra hur gänget från Harry Potter böckerna som under flera år spelade samma karaktärer i många filmer skulle fungera i TV-serier. Även de går ju igenom en karaktärsutveckling som sträcker sig över många år. Jag läste någonstans, (och även om det kanske bara är ett rykte är tanken intressant), att Emma Watson, som spelade Hermione Granger i Harry Potterfilmerna, kanske skulle spela i en slags Beauty and the beast serie som Chatrine Chandler, rollen som Linda Hamilton gjorde på åttiotalet. Fast detta skulle vara regisserat av Guillermo del Toro som tidigare gjort Pan´s Labyrinth, så jag antar att det skulle bli en mörkare version. Om detta projekt som jag läste skulle heta Beast ens skulle bli en TV-serie och inte bara en film vet jag inte. Storyn skulle i händerna på Guillermo del Toro kunna ha potential att bli TV världens nästa Twin Peaks. Men eftersom det redan finns en ny Beauty and Beastversion så känns det kanske inte så troligt längre. Denna är tyvärr en i raden av dussins tonårs TV-serierna som det svämmar över av idag, men de har ju sin marknad.

Sen undrar man ju lite hur andra TV-serieskådespelare ska ta sig vidare. Det är lätt att bli typecastad efter vissa roller. Som tillexempel Marcia Cross som spelade den extremt pedantiska hemmafrun Bree Van De Kamp i Despearate Housewifes, eller Eva Longoria från samma serie som spelade den självgoda före detta modellen Gabrielle Solis. Kan de tackla nya roller eller är de fast i sina ikoniska roller. Det är samma sak med Jennifer Carpenter efter sin roll som Debra Morgan i Dexter, som pratar som en Die Hard film, med svordomar i närmast varje mening och inte nog med det, dubbel, trippel och fyrdubbla svärdomar fast det ändå låter helt naturligt för henne.

Michael C. Hall som spelade Dexter själv är jag mindre orolig för. Han har redan gjort en storroll i en TV-serie innan Dexter som David Fisher i serien Six feet under. Jag såg honom faktiskt i Dexter först och hade svårt för att se honom som någon annan än Dexter till en början, men hans övertygande rollprestation fick mig att se honom även som David. Det är roligt att se att vissa Dexterdrag finns hos honom redan där innan ens Dexterserien var påtänkt och det var troligen hans strålande skådespeleri i Six feet under som sedan gav honom titelrollen i Dexter.

Vad jag känner är att TV-serier har mer konsistens än filmer nuförtiden, givetvis med vissa undantag. Styrkan är att man verkligen kan lära känna karaktärerna på djupet och svagheten är naturligtvis att en series koncept efter några säsonger kan bli ganska urvattnat.

Eller vad tycker ni?

#TV #tvserier #tvserie #DesperateHousewives #marciacross #BreeVanDeKamp # EvaLongoria #GabrielleSolis #sopranos #JamesGaldolfini #harrypotter #EmmaWatson #GuillermodelToro #bigbangtheory #jimpersons #sheldoncooper #sixfeetunder #Dexter #MichaelCHall #JenniferCarpenter #Debramorgan #twinpeaks #riget #konsistens