Farväl Dexter

@PBR_81

Det är dags att ta farväl av min gamla TV-vän. Hans namn är Dexter Morgan och han dödar människor men bara dem som verkligen förtjänar det, han dödar bestialiska mördare.

Jag har känt honom i snart åtta år och jag kommer att sakna honom, men samtidigt känns det ganska bra. För jag tror att vi behöver gå vidare.

När jag först började lära känna Dexter så berättade han för mig att han inte var en människa, han bara spelade mänsklig för att folk inte skulle misstänka honom och se det monster som dolde sig där bakom masken. Jag kunde verkligen relatera till den känslan. Jag passade aldrig in någonstans med någon och när jag försökte fejka mänskligt beteende kände jag mig bara falsk, som om jag undertryckte vem jag verkligen var och jag kom aldrig riktigt nära någon. Dexter var fri i sitt nattjobb där han kunde döda alla mördare och jag var fri i mitt skrivande där jag litterärt kunde säga alla de där sakerna, som jag borde ha sagt och döda alla de där personerna som bara verkade motarbeta mig hela tiden.

Jag kommer ihåg när Dexter skulle närma sig Rita, som han bara var tillsammans med för att han behövde en fasad inför omvärlden, något som han kunde visa upp för att verka normal. Jag hade en liknande flickvän en gång och likt Rita så hade hon väldigt svårt för närhet, eftersom hon var så skadad från tidigare förhållanden. När jag sa att jag älskade henne blev hon glad men efter ett tag blev mina ord som en trasig skiva, som bara upprepar samma ord gång på gång, då blev hon arg eftersom hon inte tyckte att jag menade det utan bara sa det. Jag tror att min vän Dexter kände likadant, för hur kan man säga det som att man menar det, när man egentligen inte gör det. Man står bara ut i relationen eftersom man tror att det helt enkelt ska vara så, att detta är as good as it gets. För när skymningen väl faller så vet man att man inte är en riktig människa, bara ett monster med ett ditmålat leende och den du verkligen är, är ingen som någon verkligen kan älska.

Jag minns när jag på en födelsedag för många år sedan, satt på en sunkig pizzeria och tog en lättöl, medan min dåvarande borderline flickvän snittade sina handleder och åkte iväg till sitt ex. Hon var borta i timmar utan att svara när jag ringde. När hon väl kom hem var jag varken arg eller ledsen, jag kände mig som Dexter ute på gräsmattan efter att han har hittat Rita badande i sitt eget blod i badkaret. Att det var hans fel fast han bara gjorde vad han trodde var bäst. Trots att det inte var han utan Trinity som faktiskt hade hållit i kniven.

Jag har haft Miguelvänner. Sådana som tror att de känner mig och förstår mig. Sen tar de sig plötsligt konstiga friheter eftersom de tror att allt är okej bara för att de förstår dig fast de egentligen inte gör det. Jag har också gjort mig av med dem inte lika brutalt som Dexter såklart men jag har brutit helt med dem. Om du låter dem så sliter de dig sönder och samman och de gör det i största välmening eftersom de är övertygade att de gör det för ditt bästa. Steget därifrån är inte så långt till Jordan Chase (Mr. Take it, take it now!) jag har också träffat på sådana överpositivistiska personer. Man känner att de inte är äkta utan de gömmer sitt verkliga jag under en mask av att allt är möjligt och allt är perfekt, och ofta tror jag att de på något plan är fullständigt galna. Det är något som är väldigt fel i deras självbild och när Dexter jagar honom och sätter stopp för honom för gott så kändes det extra bra eftersom han hade just en sådan personlighet som jag har väldigt svårt för.

Jag blev väldigt glad när Dexter träffade Lumen, det var första gången han träffade en kvinna som verkligen förstod honom. De planerade och jagade tillsammans, skaffade till och med matchande verktyg och outfit, det var vackert. Även om de nu inte skulle ut och campa utan faktiskt mörda tillsammans. Dexter hjälpte henne att kanalisera hennes ilska och frustration så att hon fick sin hämnd. Efter det var hennes mörka passagerare borta, det fanns inte längre någon drivkraft till att fortsätta mörda. Hon förstod honom men såg samtidigt att han var långt ifrån att släppa av sin mörka passagerare utan skulle fortsätta i samma riktning som tidigare, men hon ville en annan väg. Han blev sittande kvar där vid spisen bärande på sitt mörker. Sådant gör väldigt ont. Lumen är latin för ljus och det är vad dessa ”Lumen människorna” är för något, de är viktiga för att lysa upp en bit av den väg du vandrar, men stannar man för länge så kommer allt att bli infekterat och man blir destruktiva för varandra. Jag hade en Lumen i mitt liv ett tag, men tillslut måste man skiljas åt, när jag gjorde det så höll min världsbild på att förändras och jag tillbringade en tid i mörkret. Jag fick lägga in mig på psyket ett tag för att överleva.

   

Jag avundas ibland Dexters nära relation till sin döda far Harry Morgan. Min far är också död sedan länge men honom minns jag knappt, han är inte ens ett suddigt spöke i mitt liv. Medan Harry ständigt finns där och talar med Dexter närmast dagligen. Han gav honom de regler som sätter ramarna för hans kall, den höga moral som Dexter ändå har. På något sätt har jag väl ändå en liknande hög moral och kanske blev jag också inpräntad denna av min far. Min tar sig i uttryck att jag blir väldigt irriterad och arg på saker som jag vet är fel och människor som kan göra så mycket bättre men bara vägrar och inte ändrar sin felaktiga uppfattning hur många logiska argument man än öser över dem. Jag skriver ibland långa välformulerade klagobrev till dem, deras chefer och till politiker som kan eller åtminstone borde göra en verklig förändring. Jag gör detta trots att det sällan hjälper mig själv i mitt lilla trångmål men på något sätt så måste jag göra det, jag har ett pressande tvång inom mig och innan jag gjort det så går jag upprört omkring och kan inte koncentrera mig på något annat innan jag fått det ur systemet. Ibland gör det faktiskt skillnad för någon annan än mig, jag kämpar mot de små orättvisorna i världen och även om jag inte kan hjälpa det då det närmast är en tvångshandling. Det känns lite likt vad Dexter gör, om man räknar bort mördandet då förstås.

Likt Dexter har jag en syster men hon är verkligen Debras fullständiga motsats. Dexter säger redan från början att om han kunde älska någon så skulle han älska Debra och hon är verkligen älskvärd. Hon hjälper honom ur knipor som ingen annan kan eller skulle ha gjort. Sen skjuter hon Maria där i containern, hon gör verkligen allt för honom. Hade jag varit i Dexters skor och det varit min syster som hållit i pistolen då hade det blivit lite annorlunda. Hon hade skjutit mig istället, skott på skott tills magasinet var helt tomt. Även om hon inte är polis snarare blodanalytiker så står lagar och regler henne väldigt varmt om hjärtat, lyder man inte dem så är man skyldig och skulle hon stå inför valet att upprätthålla lagen eller rädda sin brors liv så tror jag nog att hon skulle välja lagen alla gånger. Hon är den mest oempatiska människan jag någonsin träffat medan Debra är väldigt empatisk speciellt när det gäller Dexter.

Tillslut hittade Dexter sin Hannah och det gjorde jag också. En Hannah är någon som verkligen förstår vem man är och kan acceptera det och leva med det, även om hon inte är riktigt likadan själv. Hannah fick Dexter att förstå att den mörka passageraren kanske inte fanns utan bara var en känsla ett slags behov som faktiskt går att undertrycka. Lite så är det med mig ibland känner jag att jag verkligen behöver skriva för att få ur mig allt det där som jag känner att jag behöver få ur mig, men egentligen måste jag inte, för det finns ibland viktigare saker jag står och faller inte med mitt skrivande det går faktiskt att skjuta på. Den insikten är inte lätt men när den väl kommit så kan man slappna av på ett helt annat sätt.

Jag var mest stolt över när Dexter gav sin styvdotter Astors kompis styvfar en varning för att han misshandlade sin styvdotter. Det var det kanske det mänskligaste han någonsin gjort. Om man någonsin kan göra något liknande själv så kan man vara stolt för resten av livet.

Jag och min vän Dexter har vandrat en likande väg i alla fall på det mänskliga planet och därför är det svårt att sluta följa honom men det känns också som att det är dags. Vi har haft våra fasader som vi inte längre behöver hålla upp med samma frenesi. Vi har kämpat mot idioter som tror sig stå över allt vad moral heter och det har krockat så med vår moral att vi har känt oss tvungna att sätta hårt emot. Vi har haft våra båda haft våra mörka passagerare som vi tillslut insett att vi kanske inte ens hade utan att det bara var flykten från oss själva, rädslan att verkligen ta tag i livet. Vi har fäder som spökat för oss, som vi till en början sett upp till men ju mer tiden gått märkt att de inte var några hjältar, utan bara människor med både bra och dåliga sidor precis som vi. Vi har pratat med psykologer som har hjälpt oss vidare till nästa nivå. Har båda fått barn och träffat vår ”Hannah”.

Jag tror Argentina blir ett bra ställe för dig att börja om Dexter jag har själv brutit upp flera gånger men ibland måste man flytta runt en massa för att hitta hem. Vilket jag tror du kommer att göra nu när du har någon vid din sida som verkligen känner dig som du inte behöver bygga upp en fasad gentemot. Jag tror det är mycket vi kan lämna bakom oss nu. Så jag säger farväl Dexter min vän, jag är glad över att jag fick lära känna dig. Lycka till på din fortsatta resa.


#Dexter #Hannah #vän #farväl #hittahem #mänsklig #högmoral #Debra #harrymorgan #lumen #rita #harrison #tvvän